Jag är så feg ibland. Igår kväll spelade jag ett utav mina absoluta favorit spel, Team Fortress 2. Det är ett skjutspel i tecknade stil med flera olika multiplayer möjligheter.
 Jag är pyro, längst ut till vänster.

Så igår spelade jag, man har ett headset så att man kan prata med varandra. Jag hade på mig det men jag pratade ingenting. Två andra killar gjorde dock det, dem var verklligen pro. Och vårt team ägde sönder allt annat. Vi spelade oss fram genom horder av fiender och jag gjorde en väldigt snygg capture! Way to go Mozzer. Good one pyro! Snacka om att jag kände mig duktig, dessa väldigt duktiga spelare tycker jag är bra. Ett sånt här läge är perfekt att säga någonting, typ Thank you eller om man är lite vågad; cheers mates. Men icke. Jag satt där och tänkte verkligen Thank you. Men jag satte aldrig på mikrofonen. Jag satt tyst och log stort.
Jag har bestämt mig att någon gång ska jag prata i headsetet, jag ska fan prata ordentligt också. Inte bara hej... Utan right heavy take left flank, I take right and comes behind them and burn them to death! Mohahahahha, det där sista kommer jag nog tänka inte säga. Men dagen är inte här ännu, men snart så. En vacker dag kommer jag snacka engelska med alla spelarnödar runt om i världen.

Mina grannar är jättejobbiga. När man har gått och lagt sig runt sådär halv elva, elva och ligger och ska somna. Man har nästan somnat och så blir man väckt av att nån utav dem öppar ytterdörrn och högljudt klampar in i deras lägenhet. Jag vet inte vad han jobbar som men det måste vara någonting som har sena arbetstider eftersom han kommer hem samma tid varje gång. Jag antar att han är maffia medlem, det vore det enda logiska. 

Jaha tänker man då, bara att föröka komma in i sömnen igen och inte tänka på att de stör. Men nej nej det är inte slut än. Då ska grannen börja diska och gissa var deras diskho är. Juste, precis vid min säng där jag har huvudet. Så då ligger man där och hör hur grannen rasslar med porslin och gud vet vad.

Jag ligger i min säng och grubblar över detta. Flera gånger har jag funderat på att gå över och klaga lite. Men sen kommer jag på att jag är svensk och vi svenskar är tystlåtna. Och om det ändå inte var en myt skulle jag inte våga klaga på en möjlig maffiamedlem. Jag vet vad ni tänker, det är klart han inte är med i maffian. Men tänk om han var det!

Jag har blivit utmanad av Ellen så nu är det upp till bevis.

1. Jag är som ett litet barn på julafton. Vaknar mitt i natten och är jättepeppad inför presenterna.
2. Mitt största problem just nu är var jag ska få plats med en Marlon Brando affisch.
3. Jag blir jättelätt avundsjuk.
4. När jag kommer hem till någon första gången kollar jag alltid i deras kylskåp.
5. Jag tror att jag är jättebra på engelska och skryter lite med det.
6. Jag tycker att maffiafilmer är jättebra, särskilt våldet är spännande.
7. Jag blir alltid helt besatt av något. För längesedan var det Leonardo DiCaprio och Titanic, sen Josh Holloway sen Morrissey och James Dean. En kort tid var det Ian Curtis. Just nu är det Marlon Brando!

                                 


              

Jag har nu avslöjat ganska mycket om mig själv, nu är det din tur. Du är utmanad!                                                              

Detta är min blogg. Jag skapar den i ett försök att skildrar mitt liv och mina känslor. Men inte minst att lägga upp bilder på coola män och mystiska vänner. Namnet på bloggen kommer ifrån filmen On The Waterfront (Storstadshamn), filmen är grymt bra och Marlon Brando är fan bäst! Jag tycker namnet passar jättebra; det illustrerar mitt liv vid den stora hamnen (Hammarby hamnen) och mina problem med översittar och maffiabossar (de är riktiga problem faktiskt!). 

This is an offer you can't refuse, so don't. Read it and you will laugh at all the wrong things and feel the love and hope of life come to you. And if you don't, well at least you will see pictures of handsome devils and learn memorable quotes.